tre timmar som var minutrar, och en kompis fot vid armbågen
Idag, kära läsare, har vi haft en jävligt gynnande och nimm dag i skolan, inte sant?
visst har vi olika åsikter av vad som är nimt eller ej, men de betyder inte ett skit här för här är det bara en ballehalva som räknas när man säger smaken är som baken!
Eftersom alla (3 st) har lagt upp sin essäää (vilket fult ord) på sin blogg ska ja inte vara sämre. Här kommer min gyllene text, läs om ni pallar... ge fan betyg också? IG - G - VG - MVG eller WTF finns att dela med sig. Puss hej!
Jag står på trappavsatsen till min flickas hem där det är kallt och det regnar. Dropparna slår mot min bara hud. Tröjan är där inne men jag låter dörren vara stängd, varför gå in igen? Det är en kort vandring hem och jag kan komma tillbaka imorgon och hämta den. Det är exakt tre trappsteg ner till den gråa grusgången, som på somrarna krasar bekvämt mellan tårna. Jag och min flicka har sprungit där många gånger, och småstenarna har kastats åt alla håll, för vår framrusande kärlek. Ikväll ser grusgången kall ut, och de varma stenarna som krasat mellan våra tår är borta. Jag funderade en tanke och tanken var att jag skulle leta upp våra stenar. De ligger säkert i leran, som nu ramar in vår grusgång till en brusten stig mot parken.
November ser sorgsen ut. Konstigt, tänkte jag. Varför sorg när här inte finns någon sorg? Ändå darrar mina ben när jag ska gå ner för trappan, exakt de tre trappsteg ner till våra varma stenar. Regnet hindrar mig när jag rör mig framåt, precis som en skyddande moder hejdar sin yngling från att springa ut över ett övergångställe. Konstigt, tänkte jag. Vad vill moder natur skydda mig för? I några ögonblick hör jag bara det karakteristiska porlandet och piskandet novemberregn gör i sin omgivning. Men när min fot slår mot det andra trappsteget, ett av de oförglömliga tre trappstegen, känner jag en oerhörd tyngd. Plötsligt hör jag mig själv hulka och fräsa, klumpar av geggig gråt skälver i min hals. Sinnet säger mig att allt är lugnt men min kropp skakar och darrar, som en rädd och övergiven hund. I min kropps frustration talar november till mig. November talar till mig med den sorgsna grå grusstigen, det hårda regnet, leran, kylan och mörkret. Under tiden håller jag mig i en livlina, järnräcket till trappavsatsen, och mina stapplande steg balanserar på det andra trappsteget. Jag famlar med händerna och det våta järnet med den flagnade färgen river mig blodig. Regndroppar som rullar längst mina kinder smakar salt, och är tjockare än regn brukar vara. Tankarna slår om till vrede, en skugga av ångest lägger sig över allt. Jag vänder huvudet med det hårda regnet, mot hennes dörr, och vrålar, vrålar ut den märkliga ilska, rädsla och sorg min kropp känner. Dörren står stängd, och regnet överröstar mitt vrål som ebbar ut i ett gny. Jag är så förvirrad.
När november har gjort klart för mig vad som har hänt, kommer jag till insikt. Insikten är glasklar och det tystnar. November har tystnat för att låta mig förstå. I den surrealistiska verkligen rör sig allting långsamt och förvrider sig. Det andra trappsteget krymper och jag kan inte balansera på det längre. Livlinan blir hal av min blodiga handflata och jag kan inte hålla i mig längre. Jag famlar i luften efter ett nytt grepp, ett nytt liv, men jag faller bakåt. I luften rör jag inte vid någonting, jag lämnar verkligenheten. Min gamla verklighet är min flicka. Hon är min och jag är hennes. Jag störtar mot en ny verklighet. I luften tänker jag på dagarna med henne. De far förbi mina sinnen i revy, och jag känner, det är så här det är att dö. Här är något som dör, och det som dör är min kärlek. Min kärlek vill inte, och mutar mina sinnen med sin show. I den grymma showen ser jag henne när henne när hon skrattar, när hon ler, när hon gråter. Jag ser oss, när vi skrattar, ler och gråter. Ingeting hjälper, blodet som pumpas ut ur mina såriga händer för med sig gamla minnen ur hjärtat, och lämnar ett tomt hål. Jag närmar mig marken. Den sista millisekunden som känns som evighet, tänker jag på ingenting. Jag är tom. Handlöst slår min tyngda kropp mot grusstigen. Leran slår mot mitt ansikte och jag känner inga varma stenar under lerans yta. Leran tvättar min tårdränkta mun och här finns bara den vassa och kalla verkligheten.
visst har vi olika åsikter av vad som är nimt eller ej, men de betyder inte ett skit här för här är det bara en ballehalva som räknas när man säger smaken är som baken!
Eftersom alla (3 st) har lagt upp sin essäää (vilket fult ord) på sin blogg ska ja inte vara sämre. Här kommer min gyllene text, läs om ni pallar... ge fan betyg också? IG - G - VG - MVG eller WTF finns att dela med sig. Puss hej!
Oförglömliga Tre Trappsteg
Novell av Mig
Novell av Mig
Jag står på trappavsatsen till min flickas hem där det är kallt och det regnar. Dropparna slår mot min bara hud. Tröjan är där inne men jag låter dörren vara stängd, varför gå in igen? Det är en kort vandring hem och jag kan komma tillbaka imorgon och hämta den. Det är exakt tre trappsteg ner till den gråa grusgången, som på somrarna krasar bekvämt mellan tårna. Jag och min flicka har sprungit där många gånger, och småstenarna har kastats åt alla håll, för vår framrusande kärlek. Ikväll ser grusgången kall ut, och de varma stenarna som krasat mellan våra tår är borta. Jag funderade en tanke och tanken var att jag skulle leta upp våra stenar. De ligger säkert i leran, som nu ramar in vår grusgång till en brusten stig mot parken.
November ser sorgsen ut. Konstigt, tänkte jag. Varför sorg när här inte finns någon sorg? Ändå darrar mina ben när jag ska gå ner för trappan, exakt de tre trappsteg ner till våra varma stenar. Regnet hindrar mig när jag rör mig framåt, precis som en skyddande moder hejdar sin yngling från att springa ut över ett övergångställe. Konstigt, tänkte jag. Vad vill moder natur skydda mig för? I några ögonblick hör jag bara det karakteristiska porlandet och piskandet novemberregn gör i sin omgivning. Men när min fot slår mot det andra trappsteget, ett av de oförglömliga tre trappstegen, känner jag en oerhörd tyngd. Plötsligt hör jag mig själv hulka och fräsa, klumpar av geggig gråt skälver i min hals. Sinnet säger mig att allt är lugnt men min kropp skakar och darrar, som en rädd och övergiven hund. I min kropps frustration talar november till mig. November talar till mig med den sorgsna grå grusstigen, det hårda regnet, leran, kylan och mörkret. Under tiden håller jag mig i en livlina, järnräcket till trappavsatsen, och mina stapplande steg balanserar på det andra trappsteget. Jag famlar med händerna och det våta järnet med den flagnade färgen river mig blodig. Regndroppar som rullar längst mina kinder smakar salt, och är tjockare än regn brukar vara. Tankarna slår om till vrede, en skugga av ångest lägger sig över allt. Jag vänder huvudet med det hårda regnet, mot hennes dörr, och vrålar, vrålar ut den märkliga ilska, rädsla och sorg min kropp känner. Dörren står stängd, och regnet överröstar mitt vrål som ebbar ut i ett gny. Jag är så förvirrad.
När november har gjort klart för mig vad som har hänt, kommer jag till insikt. Insikten är glasklar och det tystnar. November har tystnat för att låta mig förstå. I den surrealistiska verkligen rör sig allting långsamt och förvrider sig. Det andra trappsteget krymper och jag kan inte balansera på det längre. Livlinan blir hal av min blodiga handflata och jag kan inte hålla i mig längre. Jag famlar i luften efter ett nytt grepp, ett nytt liv, men jag faller bakåt. I luften rör jag inte vid någonting, jag lämnar verkligenheten. Min gamla verklighet är min flicka. Hon är min och jag är hennes. Jag störtar mot en ny verklighet. I luften tänker jag på dagarna med henne. De far förbi mina sinnen i revy, och jag känner, det är så här det är att dö. Här är något som dör, och det som dör är min kärlek. Min kärlek vill inte, och mutar mina sinnen med sin show. I den grymma showen ser jag henne när henne när hon skrattar, när hon ler, när hon gråter. Jag ser oss, när vi skrattar, ler och gråter. Ingeting hjälper, blodet som pumpas ut ur mina såriga händer för med sig gamla minnen ur hjärtat, och lämnar ett tomt hål. Jag närmar mig marken. Den sista millisekunden som känns som evighet, tänker jag på ingenting. Jag är tom. Handlöst slår min tyngda kropp mot grusstigen. Leran slår mot mitt ansikte och jag känner inga varma stenar under lerans yta. Leran tvättar min tårdränkta mun och här finns bara den vassa och kalla verkligheten.
liten tutte... stor tutte... silikontutte.. oj... undrar om de smälter i solen?
Högteknologiska tuben jag färdades i landade med en häftig dunk, vingarna vibbrerade som ett klockspel och mammorna klämde sina bebisar tätt intill sig så bebisögonen var påväg att ploppa ut. Denna flygande soptunna, med bebisögon rullandes på marken, var en boing (låter som stuttset från en stuttseboll på svenska...boingboing 100p boing SCOOOORE) 747 som nätt och jämt tagit sig till Teneriffas flygplats med böljande värme.
Jag har tillbringat en vecka på en ö, en ö så fullsmäckad av glada solhattar och vit-röda turister att dessa promenerande tjockisar bildar en ända stor polsk flagga.
Nog om det.
12:35, jag sitter och lyssnar på läxa. Visst, underbart att lyssna på läxa, men det kan man göra om man går media. Vi har sånna halvstörda uppgifter som t.ex:
"hyr-en-skit-bra-film-som-får-dig-o-gråta-o-beskriv-sen-hur-känslomässigt-störd-du-blev"
eller
"Lyssna-på-denna-cp-låt-av-Kent-och-beskriv-sen-hur-känslomässigt-störda-de-är"
Bådda (bådda haha) uppgifterna finns eller fanns på riktigt. Altså, det är konstigt. Jag minns de glada dagarna i grundskolan när det viktigaste i skolan var att inte mobba någon, supa eller börja knarka. Till det följde delmoment som att veta hur många lärljungar helige Jesus hade.
Nog om det.
12:35, jag sitter och lyssnar på läxa. Visst, underbart att lyssna på läxa, men det kan man göra om man går media. Vi har sånna halvstörda uppgifter som t.ex:
"hyr-en-skit-bra-film-som-får-dig-o-gråta-o-beskriv-sen-hur-känslomässigt-störd-du-blev"
eller
"Lyssna-på-denna-cp-låt-av-Kent-och-beskriv-sen-hur-känslomässigt-störda-de-är"
Bådda (bådda haha) uppgifterna finns eller fanns på riktigt. Altså, det är konstigt. Jag minns de glada dagarna i grundskolan när det viktigaste i skolan var att inte mobba någon, supa eller börja knarka. Till det följde delmoment som att veta hur många lärljungar helige Jesus hade.
