Tid
Tänker göra ett försök till lite filosofiskare tankar, för att jag är nyfiken på hur jag kan skriva sådan
Idag fick jag en t-shirt. Den sitter enkelt på mig, och är rätt behaglig. Vit, med ett blågult tryck på och tydliga bokstäver som formar ordet "Student" sedan nummeriskt; 2008. Det känns som igår, var dagen då jag var i en lekpark någonstans. Jag var inte mer än fyra år. Kanske var det Malmö, för det var fruktansvärt mycket träd. Jo, det var nog Malmö, staden jag inte minns, men som jag tillbringa mina första fyra år i. Åren emellan min lekpark och den t-shirt jag har på mig nu är irrelevanta. De är gammalt, och är bara små smulor av ett förflutet minne. De skrämmer mig att tiden kan gå så fort, och att den bara dag, som vilken dag som hälst kan uppenbara sig för mig. Den sätter mig i en position där jag tycker tiden ska användas, och nyttjas. Det gör att morgontimmarna, eller minutrarna efter att jag vaknat, känns fiktiva och annorlunda. Suddiga. Som om jag inte varit vaken utan halvsovande hela tiden.
Tiden är inte faktisk, utan de är genomskinliga. Jag har kommit på min källa till mitt kopiösa kaffeintag är mitt oroande för hur "verklig" tiden är. En stund bestämde jag mig bara för att sätta mig ner på min säng och "känna" tiden. Jag ville känna tiden fysiskt. Jag tänkte mig kännslan "tid" som urverkets Tick-Tack. En typ av slag, eller extra hårda hjärtbultningar, explotioner inne i mitt bröst. Känslan kom aldrig. Stirrade istället tomt ut i luften fortfarnade i hopp om att känna. Tyvärr var det meningslöst redan från början. Vad trodde jag? nej, självklart var det bara stundens ingivelse. Tiden är rinnande, flödande vatten.
Med tiden görs handlingar, med handlingar följs konsekvenser. Som någon klok sa, läker inte tid sår. Vårt förflutna gör vår framtid men, vår förfluta är onödigt och finns bara kvar som en tröst på ålderns höst.
Inte helt pjåkig hjärntvätt
Idag fick jag en t-shirt. Den sitter enkelt på mig, och är rätt behaglig. Vit, med ett blågult tryck på och tydliga bokstäver som formar ordet "Student" sedan nummeriskt; 2008. Det känns som igår, var dagen då jag var i en lekpark någonstans. Jag var inte mer än fyra år. Kanske var det Malmö, för det var fruktansvärt mycket träd. Jo, det var nog Malmö, staden jag inte minns, men som jag tillbringa mina första fyra år i. Åren emellan min lekpark och den t-shirt jag har på mig nu är irrelevanta. De är gammalt, och är bara små smulor av ett förflutet minne. De skrämmer mig att tiden kan gå så fort, och att den bara dag, som vilken dag som hälst kan uppenbara sig för mig. Den sätter mig i en position där jag tycker tiden ska användas, och nyttjas. Det gör att morgontimmarna, eller minutrarna efter att jag vaknat, känns fiktiva och annorlunda. Suddiga. Som om jag inte varit vaken utan halvsovande hela tiden.
Tiden är inte faktisk, utan de är genomskinliga. Jag har kommit på min källa till mitt kopiösa kaffeintag är mitt oroande för hur "verklig" tiden är. En stund bestämde jag mig bara för att sätta mig ner på min säng och "känna" tiden. Jag ville känna tiden fysiskt. Jag tänkte mig kännslan "tid" som urverkets Tick-Tack. En typ av slag, eller extra hårda hjärtbultningar, explotioner inne i mitt bröst. Känslan kom aldrig. Stirrade istället tomt ut i luften fortfarnade i hopp om att känna. Tyvärr var det meningslöst redan från början. Vad trodde jag? nej, självklart var det bara stundens ingivelse. Tiden är rinnande, flödande vatten.
Med tiden görs handlingar, med handlingar följs konsekvenser. Som någon klok sa, läker inte tid sår. Vårt förflutna gör vår framtid men, vår förfluta är onödigt och finns bara kvar som en tröst på ålderns höst.
Inte helt pjåkig hjärntvätt
Kommentarer
Postat av: johan
exakt så tänker jag ibland med!:O
Trackback
